Skogsarbetare, kolning och kolbullar

Hej

Min pappa jobbade som skogsarbetare i nästan hela sitt liv.

Tungt och slitsamt, ett hårt kroppsarbete.

#################
 Skogsarbetets verktyg var, yxa, handsåg, barkspade och timmersax .Sen kom ju motorsågar, och även om dom var ganska tunga, så måste det ha underlättat jobbet.

 Man arbetade i skogen vintertid, vanligast mellan jul och påsk
Då kunde  dom få ligga borta i veck-/månadsvis i skogskojor om det var arbete längre bort.
(På våren sen var det ju flottningstid, och många från skogen var med.
Sedan kom tiden för åkerbruket, med plöjning och sådd, och förberedelserna för skördetiden.)

 En gammal farbror som vi bodde granne med förut berättade att ibland när dom vaknade på morgonen i skogskojorna så hade håret frusit fast i stugväggen!

 Först var det hårt arbete i skogen och sedan komma till en kall koja på kvällen. Mörkt, trångt och smutsigt. Sova, laga mat och torka kläder - allt i ett rum,





 Övergången mellan 60- och 70-tal så kom de första maskinerna för avverkning och då upphörde successivt det manuella huggningsarbetet i storskogsbruket.

Kolbullar var en vanlig maträtt i skogskojor. Den var kraftig och energirik, vilket behövdes för det hårda arbetet i skogen.



 Så här lyder receptet på kolbulle:

Fett, torrsaltat  fläsk ca 100 g
4-5 dl vatten
3,5-4 dl mjöl

Fläsket skars i tärningar och stektes i en stekpanna på ganska svag värme, så att mycket flott bildades. Vatten och vetemjöl vispades ihop till en något tjockare smet än den som används till pannkaka. Smeten hälldes i flottet i stekpannan. "Bullen" gräddades på ganska stark värme tills den var genomgräddad.
Jag har smakat kolbulle. Hur det smakade? Hmmm....jag tror inte att jag skulle överleva på kolbullar, om man säger så.
(Kaffekask tror jag också var vanligt att dricka, receptet är varmt hett kaffe med svagdricka? i );-)







I samband med gruvdrift och metallutvinning behövdes stora mängder träkol

Trämila
På höstkanten kunde det bli fråga om kolning för ett fåtal arbetare. Det finns mycket romantik runt det, med visor och dikter, sägner och skrock, men egentligen var det både lortigt och farligt. Man kan tänka sig att stå på det tunna miltaket med tusengradig värme under sig - upp måste man ju

och banka och slå med klubbor, så det inte kom in luft i milan. Då kunde den slå, eller brinna upp. Och visst har man hört talas om dem, som fallit ner i milor. Milan måste sedan övervakas dag och natt av kolare som bodde i skogen i kolarkojor
(Då det var ett otroligt varmt arbete, drack man svagdricka i mängder ? ;-)
En tänd mila luktade otroligt gott, och det sas att milröken botade astma. 
Före milornas tid kolade man i gropar.
Kolningen fick ett uppsving under krigsåren, eftersom stenkol inte gick att importera. Mellan åren 1945-1950 dog kolarkonsten helt ut. En epok gick i graven.