Våra hundar Leo och Lisa.

  
Hej

Våra hundar, Leo och Lisa är mina barn.

Dom är helt underbara, jag älskar dom verkligen.

I år blir dom ca 10 år.

 Jag vet inte exakt när dom kom till värden, för Leo och Lisa är övergivna  hittehundar från södra Spanien, så kallade rondellhundar:)

 Via en djurförening fick jag kontakt i Spanien,, där en vetrinär (som skulle kastrera/sterilisera hundarna,  ge dom vaccinationer och senare friskintyg,) hade  gjort åldersbedömningen.

Så jag fick hem bilder och information hur hundarna var, och det fanns även människor i Sverige som man kunde ringa till, om man hade några funderingar. Dom sa att jag fick räkna med att ha stort tålamod, för dessa hundar är inte vana att ha ett hem, 

och att vara inomhus överhuvudtaget.

När jag såg Leo, som då kallades"Ben",på ett foto, så blev jag förälskad,

Betalade för  vaccinationer, mediciner och frakt till Göteborg, där vi hämtade honom den 14 feb. för 9 år sen.

Ja den första tiden blev intensiv. Som tur var fattade han direkt att han skulle göra sina behov utomhus.

Jag tror att han utsåg mej som sin mamma, för han var otroligt glad och uppmärksam på vad jag höll på med hela tiden, och det bästa han visste var att sitta i knät, och pussas.

och på kvällarna så skulle han ligga på min kudde, nära, nära.

Ja denna lilla hund,3,7 kg växte och växte, han var ju väldigt smal när han kom, och det visade sig snabbt att det fanns både vakt och jakt i honom. Så att gå i koppel hör inte till hans starka sida, han "glömmer" lätt.

(Men våran katt Skrutten, satte honom på plats några gånger. Skrutten blev 19 år, och gick bort för 5 år sen.)

 Min lille gubbe!! 

 

Nästan alla hundar från Spanien, har under eller överbett, det hör till charmen tycker jag

 Lisa i sin favoritställning vid vila.

Leo älskar att springa och leta spår.

Lisa, som kallades "Linda" i passet, kom till oss  via en annan förening, i Spanien, när vi hade haft Leo i  drygt 1 år.

.Hon var i sämre skick när hon kom, väldigt smal, och med ingrodd smuts som tydligen inte hade gott bort när hon hade badat inför resan.
Ögonen var inflammerade, och man såg på  kroppshållningen, att hon inte mådde bra. 
Men Roger hade hundgodis i fickan, när vi övertog henne på flygplatsen, och så var det klart, det blev "pappas flicka" för hela slanten!

Vid det obligatoriska vetrinärbesöket,(som man måste göra när man adopterat en hund från utlandet, och för att få försäkra hundarna måste det finnas ett svenskt vetrinärintyg.) fick hon medicin mot ögonen, medicin mot öronskabb,och en grundlig kontroll, med återbesök. Och så fick hon sin första klippning, av mej, vilken inte var populärt:)

Hon är helt matfixerad!!!
  I början åt hon allt som hon kom över,snodde Leos mat, åt och spydde upp. Hittade sopor ute där folk slängt i naturen. Det var inte lätt att hinna med alla gånger,när man rastade henne. Även tidningspapper, rev hon sönder och tuggade i sej, ja hon var hopplös.
Fortfarande får man ha ett öga på henne, takterna sitter i.
I början ville hon inte ha kroppskontakt, ville inte bli klappad, eller sitta i knä.
Hon var superstressad av allt nytt, tvn, telefoner, nytt folk, m.m.
Första året när vi fick besök, blev hon så uppjagad, att jag fick gå ifrån och lägga mej med henne i sovrummet.
På natten ville hon ligga ensam i hallen vid skorna.
Men det blev sen bättre, när vi skaffade "DAP-"spray, från apoteket, som är ett slags lugnande doft, som bla. hundmammorna utsöndrar när hon har valpar.

Pappas lilla sötnos!!

Och vi fick också lugnande tabletter vid extra oro, men
det har vi inte använt många gånger, det är då bättre att hon har möjlighet att få vara ensam, en stund har vi märkt.
Numera är hon ganska lugn, hon har funnit sej bra till rätta,och hon mår som allra bäst när familjen är samlad.
Jag är så glad att våra hundar fortfarande är med oss, och får vara friska.

Hej då för denna gång!
Carina