Timmerflottning

Hejsan!

 Min pappa var skogsarbetarförman, och även  min bror jobbade en tid i skogen, när jag var liten.

Och jag  minns att man pratade och berättade historier  om "flottarna", och hur en del var så duktiga på att springa och balansera på flytande timmer, i älven. Det var rejäla karlar och yrket hade hög status.

Så jag vill berätta lite kortfattat vad dom sysslade med.

######

 Förr var timmerflottningen ett enkelt och billigt sätt att frakta sina sålda träd till bolagen i södra värmland.

På vintern/tidig vår  fällde, kvistade, barkade man av trädstammen direkt i skogen, och sen kapades dom i rätta längder, och  fraktade med

häst och släp ner timret intill floden eller ån, och även ibland direkt på isen. 

Där skedde mätning och kvalitetsbedömning,

och virket fick ägarens flottningsmärke.

 De arbetare som jobbade med flottningen (var oftast de som arbetat i skogen på vintern) kallades "flottare", deras uppgift var att se till att timret kom fram och drev med strömmen. Det gällde att skilja så kallade "brötar" (anhopning av timmer), att varpa eller bogsera timmer över lugna vattendrag och att sortera timret i "skiljen". Flottarens arbete var ofta farligt och det var ofta som det hände olyckor med drunkning som följd, till exempel att skilja brötar ansågs extra farligt. 

.

Om flottarna inte kunde med armsstyrka få loss brötet, var man tvungen att spränga ut det med  dynamit!

Även kvinnor deltog i flottningen, då som vakter vid rännor och dammar, förutom att

de ofta fick sköta kockarbetet. På vissa ställen förekom s.k. "kaffekullor" där de

serverade kaffe och mat efter flottleden. Kaffekullan var ofta en hemmafru från

trakten, och hon var oftast inte anställd, utan en slags egen företagare.

Från Norge flöt varje stock för sig, i så kallad lösflottning. Så var det även på svenska sidan ned till de södra

delarna. Skiljeställena i Lusten och Löved, båda i Forshaga kommun, utgjorde efter 1915 "Klarälvens gemensamma skiljeställe".

Vid skiljestället sorterades de olika ägarnas virke ut, liksom de olika sortimenten, massaved, sågtimmer och så vidare. Där samlades människor från olika delar av Värmland för att arbeta under sommarsäsongen. Lustens skilje hade bostadsbaracker och anställd kökspersonal som lagade mat minst tre gånger per dag. Oavsett varifrån arbetama kom, kallades alla "Ekshäringer".

Allt virke med samma märke  buntades ihop, och lades i långa släp för att bogseras med båt. I slutet av juli brukade flottningen vara avklarad i och med att den så kallade ”rumpan” passerade. Flottarna åkte efter älven i båtar och såg till att inget virke som fastnat eller hamnat på land blev kvar efter stränderna.

Här är det en man som visar sina balanskonster.

Bilderna är tagna i norra Värmland

Klarälven var landets sista flottled.